Sammanfattning

Sverige har i över 12 års tid utvisat kongolesiska kvinnor som blivit våldtagna av regeringssoldater. Med andra ord har Sverige, samtidigt som vi tagit emot hundratusentals manliga flyktingar utvisat kvinnor som blivit våldtagna av regeringssoldater till ett land där regeringen använder våldtäkt som vapen.

Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo (DRK), även kallat Kongo-Kinshasa, har pågått sedan 1961. Det är den dödligaste konflikten sedan andra världskriget och den har skördat fler dödsoffer än Vietnamkriget, Afghanistankriget och Syrienkriget tillsammans. Regeringen använder våldtäkt som vapen i sin krigsföring.

2007 stod en kongolesisk kvinna och hennes dotter inför FN:s antitortyrkommitté. Migrationsverket hade utvisat dem, likaså hade Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen beslutat att utvisa dem. FN konstaterade att utvisningar av kvinnor till Kongo-Kinshasa utgjorde tortyr (non-refoulment, art. 3 antitortyrkonventionen). Enligt FN var det tortyr att utvisa kvinnor till Kongo-Kinshasa, oavsett vilken del av landet hon kom ifrån.

Sverige fortsatte dock att utvisa kvinnor till Kongo-Kinshasa, för 2011 stod en ny kongolesisk kvinna inför FN. Även hon hade fått besked om utvisning från Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. FN:s anti-tortyrkommitté hävdade återigen att det var tortyr att utvisa kvinnor till Kongo, oavsett vilken del av landet kvinnan kom ifrån.

Året därpå, 2012, stod två kongolesiska kvinnor inför Migrationsöverdomstolen. De hade fått besked om utvisning av så väl Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Kvinnorna argumenterade ovanstående juridiska avgöranden från FN:s antitortyrkommitté. Ett stort antal rapporter, bl.a. från Human Rights Watch, Amnesty m.fl. åberopades, där det konstaterades att det finns alarmerande höga nivåer av sexuellt våld över hela landet, inte enbart i de östra delarna. Migrationsöverdomstolen beslutade dock att utvisa kvinnorna med hänvisning till att de tidigare juridiska avgöranden var “in casu avgöranden” samt att kvinnorna inte kom ifrån de östra delarna av landet.

FN höll uppenbarligen inte med Migrationsöverdomstolen om att deras tidigare avgöranden var in casu avgöranden, när de 2015 – med hänvisning till sina tidigare avgöranden mot Sverige – ansåg att det var tortyr när Finland utvisade en kvinna till Kongo. Mukwege Foundation bekräftar att detta inte enbart sker i Sverige, utan att kongolesiska kvinnor blir utvisade ur många andra länder också – bland annat Storbrittannien och USA. (Denis Mukwege fick Nobels Fredspris 2018). Dessutom bekräftar de att detta inte enbart är ett problem för kongolesiska kvinnor utan för kvinnor utsatta för sexuellt våld i allmänhet.

Det har inte funnits några nya svenska rättsfall angående kongolesiska kvinnor som sökt asyl sedan 2012. Visserligen krävs individuell prövning i de enstaka fallen – men med tanke på att tre kvinnor var tvungna att ta sina fall till FN för att få stanna i Sverige, samt att Sverige (läs Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen) har fortsatt att utvisa kvinnor till Kongo, vad är oddsen för att Migrationsverket plötsligt skulle göra en helomvändning? Så samtidigt som Sverige har tagit emot hundratusentals manliga flyktingar, har Sverige sedan långt innan flyktingkrisen utvisat kvinnor till ett land där regeringen använder våldtäkt som vapen.

Som flicka, som kvinna känner jag mig inte trygg i ett samhälle där vi utvisar våra systrar till ett land där regeringen använder våldtäkt som vapen i krigsföringen. Det är inte en fråga som berör kongolesiska kvinnors rättigheter, det är en fråga som handlar om ALLA kvinnors rättigheter. Därför startade vi #oursisters. Oursisters.net har läsare och medlemmar över hela världen. Dela #oursisters på sociala medier, snacka om det med dina bekanta, använd gatukritor och klottra sönder Sverige (och världen) med #oursisters.